Om boken: 2015 / Det visade sig att nu är 2135. Och jag är fortfarande densamma, till synes tjugoåriga Yana, bara jag är redan hundrafyrtio. Det är sant att de senaste hundra och tjugo åren har försvunnit från minnet. Och människor lever länge. Och utrymmet är nu öppet och tillgängligt för oss. Och så, jag var tvungen att anpassa mig, åka på expedition med snygga overgs och... hemska dragkrigare. Dessutom skyddar muddarna mig uteslutande på denna långa och farliga resa. Och de lyder ingen utom deras fruktansvärda befälhavare, som bringar fasa för alla. Och sedan förändras allt... När jag räddade mig, skonade den här hemska mannen inte ens sitt liv. Och innan han dog bad han mig att kyssa honom! Men är jag dum som låter honom dö efter något sånt här? Om det behövs kommer jag att minnas mina konstiga förmågor, men jag ska rädda den som är skyldig att leverera mig hem i god behag. Och jag behöver inte säga att han andas ojämnt mot mig! Efter den händelsen kan du inte få ett annat ord ur honom, en sån jävel! Och det får dig att tänka på honom hela tiden, kan du föreställa dig? Jag slutade till och med vara rädd – efter några månader! Nåväl, huvudsaken är att det tog stopp!